Ett försök till presentation - Prelude
Det jag nu skriver här skrivs tämligen snabbt, och redigeras allt eftersom. Jag ber er ha tålamod med viss dålig svenska och ett och annat stavfel under tiden. Risken är annars att jag inte får det ur mig, jag känner ibland ett flöde, och behöver ta vara på det så gott det går.
Långt tillbaka
Denna presentation bygger jag upp i etapper. Mitt namn är alltså Rickard Stålbrand och jag är född 1953. Min konstnärliga bana startade nog i fars ateljé när jag var några år gammal. Stravinskij, Bach och storbandsjazz gav mig en rivstart på det musikaliska planet, parallellt med att far målade förstås, som en furie. Jag målade jag också, en glasklar fallenhet för färger klarnade snabbt, enligt bedömare, men min fantasi var inte heller min sämsta tillgång, det såg, och kände jag själv.
Nutid
När jag målar idag är något av det viktigaste "reflektion", jag studerar mina målningar och ser ledtrådar till outforskade vindlingar både i målningen och i huvudet. Jag studerar och analyserar nog mer än jag målar. Jag låter målningarna mogna långsamt, utan hets. Ett slags "Slow painting", motsvarigheten till Slow Food. Men när jag väl sitter där vid staffliet så målar jag faktiskt ganska modigt, jag petar inte, petar man ser det nämligen inte bra ut. Det är lätt att se sådant. Man bör veta vad man vill uppnå när man väl sitter där och lägger på färg, penseldragens karaktär är en viktig del i övertonsspektrat.
Uppfinnare
Jag är ju inte någon natur- eller stämningsmålare. Jag ser mig mer som uppfinnare när jag planerar framtida målningar, allt jag målar är egentligen onaturligt, det blir bäst så och är en stor del av tjusningen för min del. Jag uppfinner helt enkelt mina motiv! Ibland med en idé långt från staffliet, men även vid staffliet, det varierar. Jag fick en gång höra att jag hade utvecklats på grund av att jag hade börjat lägga skuggor i målningarna. Men det stämmer väl knappast, mina motiv byggs mer upp genom kontrastverkan, jag har i vissa sällsynta fall någon skugga men det är långt ifrån vanligt. Det är ju bara att titta på några bilder så förstår man. Onaturligt alltså, men jag försöker få till något som fascinerar, eller får mig att förundras. Helst vill jag tappa andan en smula, det är ett mål. (Man bör nog ha stora mål för att åtminstone komma upp en liten bit över markplanet.)
Musiken
När jag spelade var det väl likadant, om folk säger att det låter trevligt när jag spelar har jag misslyckats. Det ska inte vara "trevligt", det ska kännas som tusan i magen. Det måste göra skillnad.
Långt senare förstår jag bättre vad man försökte säga mig, att gitarr kan låta riktigt genuint, extrem stämningsskapare, faktiskt på ett sätt svårslagen som sådan. Gitarr har något visst. Mina lärare beklagade sig över den bristande kvaliteten på musik skriven för just detta instrument, de bästa verken var ju transkriptioner. Och det stämmer ju, men några undantag hittar man allt här och där ändå.
Jag har alltså spelat gitarr, musiken fick mig fast, redan som småtting blev jag betagen i Bach, speciellt, men också Ravel, Debussy, Albeniz, Manuel de Falla, Granados, listan kan bli hur lång som helst. Gitarr blev mitt instrument, och senare även renässansluta. Jag började spela aktivt på sextiotalet, till 1982 ungefär. Senare förstod jag även Mozart, och Beethoven. Det tog för övrigt lång tid att förstå Dylan som jag nu gör, när jag var riktigt ung och hörde honom gillade jag det jag hörde, men man behöver lite egen livserfarenhet ibland, för att det ska bli "stort". Nu är Dylan "stort".
Jag har ju en diger lista av idoler inom både den så kallade "rocken" och i det klassiska, man kommer till det där med vilken enda skiva skulle jag ta med mig till den öde ön, om man blev tvingad och välja en enda; jag skulle klara det också, många av Dylans skivor platsar, men av Hendrix lilla produktion duger de tre första i stort sett lika bra, alla tre, även om Ladyland är mäktigast. Detta enligt mig förstås, jag har försökt nå yngre arbetskamrater med Hendrix, men de verkar ha haft någon invändning som skulle gå ut på att "nu finns det betydligt bättre gitarrister". Och då gör man tummen ned för Hendrix! Snäva ideal, jag gillar inte bara Hendrix som gitarrist, Hendrix var en bra låtskrivare också, det spelar lika stor roll. Jag tillhör även de som gillar hans röst (jag hoppas det finns fler), och så ser jag helheten i Hendrix tre första plattor, de är konstverk i ett större perspektiv, svårslagna. Det är inte bara en och annan lyckad låt som bär upp dessa tre, däremot innehåller två av dessa tre var sin riktigt undermålig låt, för att blidka övriga i gruppen, lite förenklat.
Rytm i måleri
Har jag nytta av musiken i måleriet? Javisst! Rytm i måleriet gör skillnad, rytm har likheter med kontrasttänkandet i klassiskt oljemåleri, de stora mästarna inom måleriet kunde det där med kontrast i målningens olika fält. När jag började måla insåg jag snart att jag instinktivt sökte kontrastverkan i varje liten del av målningen, det skapade liv i målningen. Men så har man de större elementen också, där kan man tydligt peka på rytm, eller brist på rytm. Hur ögat väljer ut distinkta delar och hur man far runt och söker nästa logiska tuva, och nästa, och nästa. Man forskar naturligtvis i det här, jag har tagit del av en del sådan forskning, och den är intressant, men inget jag använder analytiskt när jag målar. Jag ser dock hur mycket av det hänger ihop. Här kan man peka ut "rytm".
Jazzen då?
När jag spelade musik var visst min känsla för rytm en av mina styrkor, jag hörde detta sägas av mina studiekamrater, oftast var det jazzmusiker dessutom, som förärade mig denna feedback. Jag tog det till mig, och har inte glömt bort det. Det var inga amatörer heller, jag studerade med några av de bästa i Stockholms jazzkretsar, på den tiden. De var nämligen inte lika välkomna överallt, som på Birkagårdens Folkhögskola, där jag gick mellan 1974-1977. Jag gillade dem, jag kände en stor samhörighet med dem, och kommer än idag ihåg hur vi i totalt samförstånd (kändes det som) nickade och fnissade beundrande när vi åhörde något fantastiskt stycke musik, det kunde definitivt gälla klassisk musik många gånger, dessa stora musiker var inga duvungar när det gällde den klassiska musiken, jag tror de fattade mer än många av oss andra i den mer klassiska kretsen, som jag själv tillhörde. Det hade varit lätt att tillgripa en enkel och fördomsfull generalisering, jazzfolket fnyser åt klassiskt, klassikerna fnyser åt; Coltrane! Nä, så var det inte, men i rockvärlden har jag stött på en hel del folk som fnyst åt det "man inte begrip". Allt var inte helt fantastiskt och öppet, så var det inte heller, några "pretton" fanns där allt. Och de var duktiga pretton också, självklart fanns de.
Mina lärare
Jag gillar de lärare jag hade på Birkagården under dessa år, de gjorde skillnad, och har varit med och danat det jag ägnar mig åt idag, långt senare. Visserligen är inte musiken min huvudsyssla, men måleriet är ju huvudsyssla. Och jag känner fortfarande att jag ser sammanhangen lysa klart, de sammanhang jag fick belysta där förstås, men ibland förstärks de, nu, och kanske kommer något och känns alldeles nytt, något som grundlades då. Och ännu kanske jag kan återuppta musiken, inte som virtuos, men det har jag aldrig heller strävat efter att bli. Riktiga virtuoser tråkar nog snarast ut mig, ett undantag kan nämnas direkt - Glenn Gould! Jag var aldrig virtuos heller när jag spelade som mest, men habil, och närvarande! Jag kunde spela riktigt långsamma, bra skrivna stycken och elektrifiera rummet lite grand när jag var som bäst.
SMI
Text kommer!
Rickard
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar